Skrivstil

Kalligrafins guldålder och förfall

”The Golden Age of Ornamental writing” är en unik period i den amerikanska kalligrafins historia. Stilen kännetecknas av flödande vacker handstil och rika utsmyckningar av ornament och sirliga illustrationer. Men som effekt av denna era, utvecklades även den flytande handstil som har använts i generationer av vanliga människor.

I Amerika blomstrade under åren 1850 till 1925 en yrkeskategori där utövarna kallades för professional penmen. Dessa livnärde sig på sin talang för att skriva vackert och för de mest drivna var karriärmöjligheterna näst intill obegränsade. Marknaden skriade efter deras tjänster och många skribenter erhöll både berömmelse och hög status. På kontoren behövdes duktiga skribenter och till viktiga formella dokument användes de skickligaste. Det fanns ett klart värde i att göra texten sirlig och avancerad, eftersom den då var svår att förfalska.

Precis som vid guldruschen ville många vara med och dela på kakan. Många institut såg sin chans och erbjöd olika utbildningar. Ofta användes någon känd penman som lärare och lockbete. Genom en kvällskurs eller brevkurs kunde man för en blygsam penning kunde förkovra sig i skönskrivandets fagra konst. Det var i regel en god investering, för med en vacker handstil fanns alla möjligheter till framgång och detta framhölls ofta i reklamannonser för kurserna.

Platt Rogers Spencer (1800-1864) brukar benämnas som den amerikanska skrivarkonstens fader. Hans berömmelse kan härledas till en unik kombination av personliga egenskaper och till själva tidpunkten, både i hans liv och i förhållande till den amerikanska historien. Han föddes den 7 november år 1800 på en gård i bergen vid östra Fishkill, New York. Platt var yngst av elva barn och fann stor glädje i de natursköna kullar, dalgångar och dalar som omgav dem på landsbygden.

Naturens skönhet fångade honom och dess milda ovaler och elliptiska former som blev förebilder i det formspråk han senare kom att utveckla. På 1830-talet reste Spencer runt till allmänna skolor för att undervisa handstil, och sakta lades grunden för hans egen. I slutet av decenniet fann Spencer att fler och fler studerande var intresserade av hans unika utbildningsprogram. Fler och fler fick upp ögonen och skolan expanderade. I över tio år han lärde sina elever handstil genom att ge dem små förskrivna papperslappar.

Han fyllde ett helt papper med linjer att skriva på och klippte sedan isär de enskilda raderna. När detta var gjort placerade Spencer de smala remsorna i en linnepåse och gav dem till sina elever. De använde sedan remsorna till sina skrivövningar. En bokstav skrevs i hörnet som förlaga och sedan var det bara att fortsätta. Genom att repetera flitigt och öva på former och lutning, är just kopiering en mycket effektiv metod för att lära sig att skriva flytande handstil.

Under åren efter P. R. Spencers död fortsatte ett antal av hans elever i sin mentors anda och ”Spencerian script system” utvecklades vidare. Skickliga skribenter var mycket eftertraktade och flera av dem startade egna skolor. En av de mest framstående var George Gaskell, som publicerade en omfattande bok om välskrivning. Den första generationen av P. R. Spencers studenter bevarade inte bara hans arv, utan vidareutvecklade Spencerian Script till ett vackert blomstrade skrivsätt som kallas ”Decorative handwriting”.

I Amerika fanns det god tillgång på stål och pennor och sinnrika snedställda pennor utvecklades för att möta olika behov. Med utbytbara stift och flexibel spets gick det att få stiliga variationer i linjebredd. Skribenterna försökte ofta efterlikna de typsnitt som användes av gravörer. Dessa kännetecknas dock av en långsam metodisk stil som snarare innebär att rita bokstäver, snarare än att skriva dem. Om man jämför graverad text som tryckts med kopparplåtar med handskriven kan man lätt se skillnad.

Den handskrivna har fler runda former och inte lika många avbrott. Att skriva kräver alltså inte lika många moment, eftersom pennan inte lyfts från pappret lika ofta. Därmed blir arbetet tidsbesparande och ekonomiskt. För de tillfällen då det var önskvärt med en enklare och mer praktisk stil än den utsmyckade och vidareutvecklade Spencerian, användes något som kallades Business script. Denna stil var mycket populär för kontorsbruk och diverse ändamål som rörde företag och affärsverksamheter.

Under de sista decennierna av artonhundratalet var intresset stort för konstnärlig skrift och de stora mästarnas namn lever kvar än idag. Henry Flickinger, Charles Paxton Zaner, William E. Dennis, Elmer Ward Bloser, AD Taylor, CC Canan, Lloyd Kelchner, Edward Mills, Francis B. Courtney, AN Palmer, Louis Madarasz, Fielding Schofield, Willis Baird, Charlton V. Howe, Clinton H. Clark, Silas Packard, Frederick Tamblyn, John Williams, HP Behrensmeyer och Harry Blanchard, bland många andra.

Dessa mästare påverkade tusentals blivande skribenter och har satt standarden för skrivarkonstens utveckling. Handskrivandet en fängslande konstform där en textmassa får layout och design och ofta pryds av dekorativa bokstäver eller illustrationer. Skrivaryrket innebar att man var en kombination av mästerlig skribent, illustratör och designer. William E. Dennis var den verkliga urtypen för dessa artister. Han samarbetade med Willis A. Baird och de producerade med gemensamma ansträngningar några av guldålderns mest magnifika konstverk.

På många sätt dog guldålderns dekorativa välskrivning ut i takt med att Amerika övergick till modern tid. Dagarna då man kunde leva gott som ambulerande skribent var räknade när de industriella hjulen började snurra snabbare och snabbare. Tekniska framsteg som skrivmaskiner och andra former av mekaniserad och elektronisk kommunikation fann så småningom sin väg in i alla affärer och kontor på kontinenten. Visserligen fanns jobb inom tryckeribranschen, men rationaliseringen gjorde att många skribenter plötsligt stod utan arbete.

Korrespondenskurser i välskrivning fortsatte visserligen i några decennier, men det var nästan som om en lugn hade svept in över landet när det gällde handstil. Reservoarpennor och kulspetspennor blev populära runt andra världskriget och den nya industriella revolutionen som då infann sig medförde en era som skiljer sig markant från den tidigare. Skriften blev rationell och skulle liksom allt annat förenklas och massproduceras. Den ekonomiska nyttan fick gå före det estetiska uttrycket.

Och i och med den tekniska revolutionen så förefaller konsten att skriva för hand mer och mer avlägsen. Skolan erbjuder inte längre lektioner i välskrivning, eftersom det anses ta för mycket tid från den språkliga undervisningen. Kanske är tiden förbi, kanske kommer en ny renässans. Men vi bör bära med oss i minnet vad dessa skribenter faktiskt gjorde för sin eftervärld. De utformade en enkel och lättförståelig skriftteknik, som fungerar universellt i alla länder som inte använder tecken som skriftspråk.

Skrivstil – betydelsen av det handskrivna

I vår tid är det få som behärskar konsten att skriva riktigt vacker gammaldags skrivstil. När det har gått så långt att man får kramp i handen av att skriva mer än sin egen signatur med penna, kan man börja fundera. Är handskriften är en utdöende tradition – eller är det värt besväret att få ordning på den?

I vår tid kommunicerar vi ju gärna genom att knappa in bokstäver via tangentbord eller mobiltelefon. Och visst försöker vi så gott vi kan för att göra våra meddelanden personliga genom att bifoga smileys och olika symboler. Men i handskriven text på papper finns helt andra värden, som inte låter sig hållas i fångenskap. För pennan är gränslös och kan ge ett helt annat utrymme för kreativitet och konstnärlighet.

Förr skickades ofta meddelanden i form av brevkort, brev eller vykort. Det kunde vara födelsedagshälsningar, namnsdagshälsningar, julhälsningar, nyårshälsningar, kärleksbrev, praktisk information, förtroliga meddelanden eller bara allmänna hälsningar. De var ofta artiga och hjärtliga i sin framtoning. Med omtänksamma, vänliga ord är det lätt att förstå avsikten; de författades ofta med enda syfte att förgylla en annan människas dag.

Handskriven skrivstil vittnar om både smak och personlighet. Det kan vara vackra sirliga former som flödar över pappret och som bildar en högst elegant komposition i fulländad balans. Men texten kan även vara kort och koncis, mer informativ och återhållsam. Eller med knackiga former som avslöjar att välskrivning inte var favoritämnet i skolan. Ibland finns där även något extra, som små inslag av humor eller finurliga illustrationer.

Ord skrivna med känslig hand på ett fint papper eller vykort blir nästan som ett litet konstverk i sig. Nerskrivna meddelanden förvandlar vardagliga ord till något beständigt som kan gömmas undan och läsas igen, som kärleksfulla hälsningar från en svunnen tid. Skribenter, copywriters och grafiska formgivare har på senare tid börjat uppskatta de vackra formerna och det har blivit trendigt att leta upp sirliga typsnitt, som påminner om handskrivna.

Dessa härstammar ofta från de stilar som växte fram under kalligrafins guldålder, då Spencerian Script tog världen med storm. Spencerian script system utvecklades i Amerika i början av 1800-talet av P.R Spencer och innebar betydande förändringar av dåtidens skrivstil. Tidigare hade influenser främst hämtats från engelska typsnitt avsedda för gravyr. Deras former baserades på cirkulära former och frikopplade streck, vilket gjorde dem mycket långsamma och komplicerade att skriva.

Spencers standardsystem är en variant som istället bygger på armens och handens naturliga rörelser, med elliptiska former och snabba flytande linjer. Dessa bokstäver var mycket lättare att framställa och resultatet blir mer graciöst än med cirkulära former. Allt eftersom åren gick, blev Spencers sätt att skriva mer allmänt accepterat än andra skriftsystem, och på 1850-talet blev skriftsystemet standard och undervisades i hela Amerika. Själva skrivandet i sig ansågs vara både karaktärsdanande och disciplinerande.

Stilen spred sig vidare till Europa, men här skedde den stora skriftreformen först omkring 1900. Och under Här brukar man prata om att skrivstilen har genomgått en välbehövlig sanering. Den så kallade ”normalskriften” blev standard i Sverige och lärdes under många år ut i skolundervisningen. Det är en enkel, lättskriven form som inte är fastlåst i ett invecklat system av sammanbindningar och avancerad rörelseteknik. Denna stil utgår från att handskriften i första hand ska vara till för att läsas.

Men systemen fungerade i praktiken bara som förebilder och man lärde sig skriva genom att imitera. Alla minns det säkert inte med samma förtjusning – skolans övningar i skrivstil, eller välskrivning, som ämnet även kallades. Kopior av gamla stenciler återanvändes år efter år. Kanske minns du hur läraren skrev före i övningshäftet och hur lätt det såg ut att få bokstäverna att se likadana ut varje gång. Och sedan fick man öva på att skriva likadant, gång på gång, tills man behärskade rörelserna.

Men även om man lär sig att behärska tekniken och formerna, så får skrivstilen ofta en mer personlig prägel med åren. I ”Skrivstil enligt Skolöverstyrelsens anvisningar för Handskrivning” (Fritz Stålberg, 1943) kan man läsa om skrivteknikens utveckling. Han skriver bland annat att ”utvecklingen mot en personlig handstil sker gradvis och kan knappast göras till föremål för formell inlärning.” Däremot anser han det finns en tydlig riktning att sträva mot; en lättläst och någorlunda snabb handstil.

Under alla tider har det sida vid sida förekommit två parallella skrivstilar; en för högtidligt bruk och en för vardagliga behov. Den formella har varit avancerad, svår att förfalska och omöjlig att skriva fort, medan den vardagliga är av enklare och mer behändig karaktär. Sedan boktryckarkonsten infördes så har det tryckta ordet traditionellt stått för det formella och oföränderliga, medan handskriften har använts mer vardagliga ändamål.

Det är intressant, för i vår tid så är det ju precis tvärt om. Vi skriver praktiskt taget allt på elektroniska tangenter och varierar typsnitten efter behov, smak och humör. De få gånger man skriver för hand är kanske vid speciella tillfällen som när ett förtryckt gratulationskort ska undertecknas eller om något ska signeras. Och då är det lätt att bli förfasad över resultatet och tänka – Hjälp! Jag kan inte skriva längre!

Vad ska man då göra när pennan inte lyder längre? Svaret är lika enkelt som genialiskt; öva. All kunskap behöver underhållas, annars förfaller den. Allt man behöver är papper och en penna som man trivs med. Välj gärna en lite lyxigare bläckpenna med svart ”liquid gel” och ”0,5 mm needle tip”, eller någon annan som ger ett stadigt flöde. Det kan vara enklare att öva om pappret är linjerat och på biblioteket finns övningsböcker som man kan låna och kopiera.

I början kan det kännas löjligt och det kan vara svårt att veta vad man ska skriva. Men kom då ihåg att just nu är det inte innehållet som är det viktiga. Rita upprepade ovala cirklar i långa rader som uppvärmning och fortsätt sedan med att skriva vad som faller dig in. Efter ett tag kommer du uppleva att du blir avkopplad och harmonisk och hittar en rytm, som du kanske inte visste fanns där. Kanske upplever du till och med skrivarstunden som ren meditation.

För den som känner sig sugen på svårare övningar finns det givetvis mer avancerade material att tillgå. En bra reservoarpenna kostar en rejäl slant, men kan betraktas som en investering för livet. Ett enklare alternativ kan annars vara att köpa bläck i flaska, lösa kalligrafistift av metall och ett skaft. Detta blir som en modern och mycket funktionell variant av en gåspenna. Genom att byta stift kan man variera linjebredden på ett mycket sofistikerat sätt.

Det som är så fantastiskt med handstil är att praktiskt taget vem som helst kan lära sig, bara man har ”en frisk arm och någorlunda sunt förnuft”, som en amerikansk läromästare uttryckte det. Det gäller bara att leta upp en bra förebild och att öva! Du kommer att förvånas över hur snabbt det går att göra framsteg. Och det kan låta paradoxalt, men om du tränar upp sig så att du blir säker på hand, så kommer just hastigheten sedan att göra underverk för formerna.